Gästinlägg: Det svåraste som finns av Andreas Roman

Jag har världens bästa kontakt på Massolit, Helena, som fixar och trixar för att Månadens förlag ska bli något alldeles extra i april. Hon mailade och sa att en av deras författare gärna ville skriva ett gästinlägg och poff - nu får jag den stora äran att presentera ett specialskrivet inlägg av superaktuella Andreas Roman här på Pocketlover. Läs om den långa resan som hans senaste bok Doktor Joseph gjorde innan den hamnade i våra bokhyllor. Och ett jättetack till Andreas Roman, Helena och Massolit!

Det svåraste som finns

Jag var rätt säker på att Doktor Joseph aldrig skulle bli en färdig roman. Den hade allt emot sig. Situation, genomförande och intresse från omgivningen. Det enda boken hade var en idé så stark att den inte lämnade mig ifred.

Det började enkelt nog, som en diskussion med SVT om möjligheten att göra en teveserie som var lite mer Dexter, lite mindre Molanders. Men dramagruppen var projektanställd och byttes ut innan vi kommit längre än några trevliga möten. Jag bestämde mig för att göra en bok av det som vuxit fram, om en anställd på Försäkringskassan som förhäxade hela verksamheten. Tanken innehöll så mycket spänning och humor att den vägrade vila.

Jag hann skriva några rader. Därefter väntade vi barn. Det finns foton där min dotter, något dygn gammal, sover på mitt bröst medan jag noterar i en grå anteckningsbok om ritualen kring zombifiering. Mellan nattpass, blöjbyten och barnvagspromenader fångade jag tankar och uppslag som små pusselbitar på rymmen och fogade ihop dem på en svart flanellograf när jag fick sekunder över.

Rutinerna infann sig och jag hittade fönster där jag kunde skriva. Ett par kapitel växte fram men ingen egentlig substans. Vad som verkat så enkelt i tanken, blev svårt att verkställa. Joseph saknade vilja och begär, han längtade inte efter något och det fanns inget som hotade honom.

Jag tog en paus. Började spela piano igen. Lärde mig några sonater av Mozart, som jag saknat att spela så länge. Jag gav mig på Chopin, besegrade ett av hans stycken, och såg det som en triumf. Jag tränade, arbetade och tog hand om min familj. Det var när vi kurade ihop oss en regnig kväll och såg Harry Potter fyra timmar i sträck, som jag insåg att jag behövde en Voldemort. Sålunda föddes Domaren.

Först var Domare Jistis abstrakt och knappt närvarande, men min agent påpekade att berättelser behöver sina skurkar och efter att jag följt hennes råd, tog det fart. Domaren poppade upp med sin rostiga kniv och sina dammiga stövlar med kuslig regelbundenhet tills hans och Joseph vägar korsades och deras duell drog igång. Jag skrev varje morgon på ett café, innan resten av världen hade vaknat eller åtminstone reklambranschen som åt sina frukostar där. Mitt mål var att få ur mig tusen ord om dagen. Det gick för det mesta. Kvällarna ägnade jag till att natta min dotter och redigera min text, och efter ett par intensiva veckor vilade manuset i några dagar innan jag gav mig på det igen.

Tvåhundra sidor in i berättelsen kom tvivlet. Det infinner sig alltid, när trådarna spretar och figurerna bråkar, när slutet är oklart och den kvarstående mängden är överväldigande, men den här gången var det starkare än någonsin. Jag tänkte: Vem i helvete vill läsa en bok om vodou i Stockholm?

Jag såg inte läsaren framför mig. Jag såg att alla skrattade åt idéns charm och fascinerades av konceptet, för att därefter plocka upp en Kepler eller kokbok och glömma allt om trummor över Gamla stan. Jag såg ingen som gick till kassan och betalade tvåhundra kronor för min historia.

Twitter räddade mig. Neil Gaiman skrev på sin kanal: "Finish it. Whatever you do, finish it." Och jag tänkte att om målgruppen så bara var min agent och jag själv, så skulle den här boken bli klar. Det skulle bli min snyggaste roman någonsin, min mest hisnande och svindlande historia, den mest skruvade berättelse jag kunde skriva, och skulle det gå åt helvete så skulle det göra det på mitt sätt. Jag mindes hur jag en gång varit på väg att göra karriär inom musiken, när jag var tre äpplen hög och nitton år, och hur jag varit så nära, hur Warner ringt upp mig och sagt att de ville ha mer. Därefter gick jag fel, när jag lyssnade på vad andra ville ha, inte vad jag själv ville göra, och plötsligt ville ingen ha någonting. Jag tänkte att jag aldrig skulle göra det valet igen.

Joseph fick en längtan, att återförenas med sin familj, att återupprätta sig själv inför alla människor han sårat. Jag tänkte på alla fel jag begått själv och jag insåg att Joseph i stora drag var jag. Ungefär här växlade min pappas cancer upp och plockade fram sina sista och farligaste vapen. Under en lång, varm sommar hyrde jag en lokal i Linnéstan där jag satt ensam med en kopp kaffe och skrev om hur vodoun förenade familjer och erbjöd dem tröst när de man älskat gått vidare. Jag läste Jonathan Strange & Mister Norrell, och tog spårvagnen till Sahlgrenska där min pappa nu fick bo. Jag satt hos honom varje dag, även när han sov och inte orkade prata. Ibland hade jag några sidor med mig. Han sa att han såg fram emot att läsa boken när den blev klar. Kanske finns det ett bibliotek där han är nu.

Sedan kom sprinten, den där slutet närmar sig och mitt tempo ökar till ljushastighet. Min agent började trumma till förlagen att jag hade något nytt på gång, vi pratade om hur boken skulle beskrivas när vi sålde den men vi hann inte så långt. Förläggaren från Massolit ringde upp, sa att hon kunde komma ner till Göteborg och bjuda på fika. Hon hade läst. Fast aldrig något liknande. Nu hade jag en läsare till. Det räckte för mig. Min dotter började på förskola, morgonlogistiken blev annorlunda och jag hade bara kvällarna tillgängliga. Men nu visste jag vad boken skulle bli och jag visste att den skulle bli läst.

Så här någon månad in i Doktor Josephs tillgänglighet för alla, är det märkligt att jag någonsin tvivlade. Så tycks det alltid när något är klart som blev bra. Man ser en film, läser en berättelse, hör en låt, och förundras inte över dess enkelhet, för det verkar så självklart. Men att nå denna klarhet och veta hur den ska presenteras, det är det svåraste som finns. Människor kämpar med det i sina liv, varje dag. Att hitta rätt saker att säga. Rätt saker att göra. Att säga och göra det på rätt sätt. Mot människor man bryr sig om, som man istället stöter bort för att man hindras av sin osäkerhet. Att erbjuda tydlighet där oklarheten råder, att säga ett stycke sanning och säga som det är. Det tar tid. Det kräver arbete. Men när det väl är gjort, kan belöningen räcka under en livstid. Och kanske längre än så, om vodoun har något att säga om saken.

Andreas Roman