Gästinlägg: Christin Ljungqvist om sin skrivprocess

april 06, 2013

Både Christin Ljungqvist och jag hade helt galet mycket förra månaden. Tanken var att eftersom det förlag som ger ut hennes böcker, Gilla Böcker, var månadens förlag i mars så skulle Christin skriva ett gästinlägg här på pocketlover. Men vi bestämde att vi skulle ta det i början av april istället. Speciellt eftersom Christins andra roman, Fågelbarn, släpptes den 25 mars. Men här kommer hennes fina fina inlägg om hur hon skriver sina böcker... 

Alla har sitt sätt. Somliga jobbar med postit-lappar över köksskåpen, somliga jobbar med research, somliga tänker väldigt, väldigt mycket på dramatiska kurvor och spänningsuppbyggnad, somliga vet inte något när de skriver, utan följer karaktärernas liv som en forskare. Alla sätt är rätt, så länge de fungerar. 
Jag gör såhär: något väcker en känsla i mig, det kan vara saker jag hör, ser, läser. Utan att jag letar, alltså. Det brukar hända när jag inte tänker på det, när jag är avslappnad och drömmande. Så spinner en historia loss, och jag får bråttom med att skriva ner vad som kommer till mig. När jag jobbar i mina ficklösa byxor brukar jag samla små, avrivna papperslappar i skorna. När jag saknar papper, skriver jag sms i mobilen. Om jag inte ens har mobilen till hands skriver jag direkt på huden. Förut förde jag över alla smålappar i datorn. Nu har jag skaffat mig en idépärm med register och färgindelning, hela klabbet! Faktiskt ett tips. Då kan du bara slå hål på papperslapparna och samla dem där, på ett ställe som inte kan krascha.


I min idépärm finns skisser på fem böcker, för stunden. I datorn har jag fler, bara små stycken, små glimtar av något som skulle kunna bli en hel bok, eller en del av någon.

När jag börjar få kläm på en hel historia, öppnar jag upp ett dokument och blajar loss. Jag bara rasar ur mig allt, utan några krusiduller. Skriver, skriver, skriver, tills jag når hela vägen till slutet. Då kallar jag det för synopsis. I synopsis för jag in skisslappar och idéer, repliker som jag tycker är snygga och så vidare. Det är ett litet pussel.

Med ett synopsis klart öppnar jag ännu ett dokument, och klistrar över lagom stora bitar synops som blir skelett för varje kapitel. Jag ändrar en del i det jag klistrar in, för till eller plockar bort. Jag klistrar inte in hela synopsen från början, heller, utan kanske en fjärdedel, och så tar jag det stegvis. Det blir lättare att ändra då, än om jag försöker hantera hela historien samtidigt.

Sedan börjar jag skriva. Vid sida 90 (cirka) brukar skrivandet bli trögt. Det är som en tröskel. Oftast fungerar det att pressa sig över den, ibland behöver jag en paus. Här brukar jag tvivla och ångra, och undra vad jag sysslar med. Jag tappar perspektiv och fart. Och berättandet blir på något sätt (tyvärr) djupare av detta. Jag kommer in i en andra andning.

Halvvägs in i historien brukar jag inse vad det är för bok jag EGENTLIGEN skriver (sida 130?). Då ändrar jag vissa delar av kvarvarande synops, justerar och pillar, eller väljer en helt annan väg. Det är jättejätteviktigt att följa magkänslan, här. Jättejätteviktigt. Saker som funnits i mitt undermedvetna flyter upp till ytan, och manuset får mer tyngd. Slutet brukar dock förbli som jag tänkt. Även om jag tar en annan väg halvvägs in i historien ändrar jag aldrig det. Att veta slutet är för mig en tillgång. Det skapar driv i texten, målmedvetenhet.

Däremot gillar jag utmaningar. Någon gång kommer jag bortse från slutet tills det är dags, bara för att pröva hur det är att skriva på känn.

You Might Also Like

1 kommentar(er)

  1. Så inspirerande! ;D Tack, Tess och Christin! (:

    SvaraRadera

en favorit

Eleanor & Park av Rainbow Rowell

Jag var helt säker på att jag hade skrivit om Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Bombsäker! Men när jag häromdagen skulle hitta länken ...

Popular Posts

Like us on Facebook

recent posts

Flickr Images

Navigation-Menus (Do Not Edit Here!)