Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

december 30, 2011

Jag har varit fantastiskt nyfiken på Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här sedan jag fick nys om den. Har i det närmsta agerat som en stalker och frågat ut en kollega som känner henne, frågat om allt och ingenting. Nu är det ju så att jag självklart inte är en stalker... men mer så att eftersom jag läst kurser tillsammans med Sara på högskolan så är jag sjukt nyfiken på hennes skrivande. Mest på hur hon hinner med allt - plugga, jobba, skriva, två barn, man etc. Jag som inget hellre önskar än att verkligen få igång mitt eget skrivande.

Men nu skulle den här texten inte handla om mig ju.

Den som egentligen inte ska jobba på det där äldreboendet är Moa, nitton år med högtflygande skådespelardrömmar. Hon flyttar till Stockholm för att leva sin dröm men måste ju ändå ha ett jobb. Ni vet nåt tillfälligt så att man kan hålla sig flytande. Hon får anställning på äldreboendet Liljebacken. Ett ställe hon nog aldrig trott att hon skulle sätta sin fot. I alla fall inte än på 70-80 år. Och då definitivt inte som vårdare.

Jag är djupt imponerad av Sara Beischers debut. Redan på sidan 16 mår jag så illa att jag inte kan dricka upp mitt rödvin som jag ställt på badkarskanten. Plötsligt känns skumbadet inte så mysigt längre, när jag läser om listor som berättar hur mycket vårdtagare har bajsat, blöjbyten, underlivstvätt, löständer och vändscheman. Det är brutalt ärligt och i språk och känsla blir det tydligt att det är självupplevt. Jag har aldrig sett en död människa. Det har Sara. Jag blir samtidigt djupt imponerad av de människor som jobbar inom vården. Som tar hand om de gamla med varsam hand. Som ger lite mänsklighet i allt det naturliga som vi på något sätt gjort sjukt och äckligt. Att åldras borde ju vara det mest naturliga som finns förutom att födas. Och det är nånting vi vill gömma undan. Det som inte syns finns inte, är det inte så man brukar säga? Jag vet inte om jag skulle klara av att arbeta inom vården över huvudtaget. Och även om jag självklart reagerat på alla larmrapporter som vi ser på tv blir jag ändå chockad över hur det verkligen är. Och hur allt styrs av pengar. För det märks. Timanställda med varken utbildning eller känsla och ingen tid för utevistelser t. ex. vilket jag tycker är för jävligt.

Moa är starkare än hon tror. Hon klarar av allt det äckliga och börjar se förbi det och se människorna hon tar hand om. Jag tycker att det är fantastiskt. Hennes skådespelardröm är fortfarande stark och vid sidan av arbetet på Liljebacken söker hon till scenskola. Jag gillar Moa. Jag gillar hur hon på många sätt mognar sida för sida. Det ska hon ha cred för. Många nittonåringar hade inte pallat en timme på det där stället. Någon i boken säger till henne att "inte ska hon bli skådis, hon ska jobba med människor". Jag tänker detsamma. Faktiskt. Men samtidigt som hon mognar är hon naiv och osäker. Många av sakerna hon gör, gör hon för att man ska, känns det som. Som att hitta ett stammiscafé eller ha en anteckningsbok där man ska skriva ner betraktelser. Men å andra sidan tror jag att hon drivs av en stark vilja att lyckas. Och det gör hon antagligen också. Ibland tycker jag att hon påminner lite om hur jag var när jag var nitton. Fast då får vi byta äldreboendet mot charken på ICA. Och skådespelardrömmen mot att plugga i London. Typ.

Jag ska egentligen inte jobba här går direkt upp på topplistans topp-placeringar. Precis så bra tycker jag att den är!

Titel: Jag ska egentligen inte jobba här
Författare: Sara Beischer
Språk: Svenska
Sidor: 198
Genre: Roman
Utgivningsår: 2011
Förlag: Ordfront
Format: Inbunden
ISBN: 978-91-7037-599-6

You Might Also Like

0 kommentar(er)

en favorit

Eleanor & Park av Rainbow Rowell

Jag var helt säker på att jag hade skrivit om Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Bombsäker! Men när jag häromdagen skulle hitta länken ...

Popular Posts

Like us on Facebook

recent posts

Flickr Images

Navigation-Menus (Do Not Edit Here!)