Jag kommer inte att skriva så mycket om själva handlingen i första Sookie Stackhouse romanen. Den handlar om Sookie, en servitris som blir kär i en vampyr samtidigt som en seriemördare far fram i Bon Temps. End of story. Nä, det jag vill prata om är den enorma besvikelse jag kände när jag läste den. Jag är av den skolan att jag tycker att böcker gör sig bäst som just bok och inget annat. Med några få undantag dock. Speciellt sådana där en filmatisering bringar än mer djup åt en bok eller bokserie. Jag tycker att Dead until dark måste räknas till undantagen.
Jag har sett de fyra säsonger av True Blood som finns filmade och jag är ett stort fan av serien. Jag antar (rätta mig om jag har fel) att de då är de fyra första böckerna som är avhandlade i de fyra säsongerna. Det gör alltså Dead until dark till den första boken. Vilket i sin tur gör att jag (självklart) jämför bok och tv-serie. Och jag är hemsk ledsen att meddela er följande: jag gillade den inte. Den var seg och trögläst, bokens Sookie känns tjurigare än tv-seriens dito. Bill känns fräckare (på ett negativt sätt) och inte lika öm och känslig. Ganska hård och tuff. Och var är Tara? Är hon bara hittepå? Och Jessica likadant.
Njae, jag är inte nöjd. På alla håll och kanter har jag hört det oh'as och ah'as över Sookie-böckerna. Och nu sitter jag här besviken och undrar om det kommer vända? Ska jag satsa på att "läsa ikapp" tv-serien så att jag går om och ligger före. Då blir kanske inte besvikelsen så stor och jag kan uppskatta böckerna mer. Men just nu känns det surt att gå på bok två. Och jag som ska läsa alla tolv som utmaning i år. Jodå, utmaning är precis vad det känns som just nu.
Titel: Dead until dark - True Blood del 1
Författare: Charlaine Harris
Språk: Engelska
Sidor: 292
Genre: Spänning, vampyrer
Utgivningsår: 2009
Förlag: Ace Books
Format: Pocket
ISBN: 978-0-441-01699-0